de gånger jag fått ett dödsbesked har det alltid varit på morgonen. Denna gång var det likadant.

Igår morgon vaknade jag upp av ett meddelande som fick mig att stirra på skärmen i evighet med tårar i ögonen samtidigt som jag inte förstod någonting. Min älskling hade somnat in. Min fina Höger som alltid kryper upp i min famn i soffan, sover vid min sida i sängen och går vid min sida överallt.
Han finns inte längre.
Jag har svårt att förstå det. Allra tuffast är det att få ett sådant besked när man är på semester, flera mil hemifrån.

 

Jag försöker givetvis att njuta av den tid vi har kvar här. När vi kommer hem till Sverige ska han få en fin begravning.